Ställ dig snett mot ett gammalt fönster en kväll när gatlyktorna har tänts. Lyktan i spegelbilden böjer sig och darrar när du flyttar huvudet, ungefär som om någon har ställt en vattenkaraff framför den. Ett modernt glas bredvid visar samma lykta rak och stilla. Skillnaden sitter i hur glasen tillverkades, och den går inte att få tillbaka när den väl är borta.

Därför sparar vi det gamla glaset när vi gör glasbyte och kittning, och sätter det tillbaka på samma plats vid en fönsterrenovering.

Blåst glas

Det mesta riktigt gamla fönsterglaset i svenska hus är blåst för hand. Den äldsta metoden gav kronglas, eller månglas, där en glaskula snurrades ut till en rund skiva. Den användes fram till början av 1800-talet. Sedan tog cylindermetoden över. Glasblåsaren blåste en stor cylinder, upp till två eller tre meter lång, sprängde av ändarna, spräckte den på längden och planade ut den till en skiva.

Det är cylinderglaset som ger den typiska krusigheten. Riksantikvarieämbetet beskriver det som tunt och relativt klart, med parallella skiftningar och ojämnheter. Glas från 1700-talet och det tidiga 1800-talet är ofta mellan drygt en och en och en halv millimeter tjockt och kan skifta svagt i grönt. Cylindermetoden användes i Sverige ända in på 1930-talet.

Draget glas

År 1913 presenterades Fourcaultmetoden, där glaset drogs upp direkt ur smältan i ett kontinuerligt band. Det gav ett jämnare glas, men inte helt slätt, och det känns igen på en lätt randig yta. Glava glasbruk i Värmland, som var Sveriges största fönsterglasbruk under 1900-talets första decennier, installerade Fourcaultmaskiner från Belgien 1927. Fram till dess blåstes fönsterglaset där för hand.

I ett hus från 1920- eller 1930-talet kan man alltså hitta både blåst och draget glas, ibland i samma fönster om en ruta har bytts.

Floatglas

Floatmetoden utvecklades i England på 1950-talet av Alastair Pilkington. Glasmassan får flyta ut på en bädd av smält tenn och stelnar helt plan och slät. Nästan allt planglas görs så i dag. Floatglas kan enligt Riksantikvarieämbetet inte göras tunnare än tre millimeter, alltså minst dubbelt så tjockt som en vanlig ruta från tidigt 1800-tal.

Det rinner inte

En seglivad historia säger att gamla rutor är tjockare nedtill för att glaset sakta har runnit. Corning Museum of Glass avfärdar den. Glas flyter inte i rumstemperatur, och museet hänvisar till glasföremål som är flera tusen år äldre än något fönster utan minsta spår av rinning. Tjockleken varierar för att skivorna var ojämna redan när de tillverkades.

Varför vi sparar glaset

Både Riksantikvarieämbetet och Stockholms läns museum ger samma råd: ta ur originalglasen försiktigt, återanvänd dem, och ersätt trasiga rutor med gammalt glas i stället för nytt. Den levande ojämna ytan finns inte i floatglas. Ett fönster där hälften av rutorna har bytts ser ut som ett leende med ett par nya porslinständer.

Kittet mjukas upp med en kittlampa, som värmer med infraröd strålning utan att glaset spricker. Stiften dras ur med tång. Varje ruta märks så att den kommer tillbaka till samma plats i samma båge och vänd åt samma håll som förut. Enligt Stockholms läns museum tar en del glasmästerier och byggnadsvårdsbutiker vara på gammalt glas, och det säljs oftast billigare än nytillverkade kopior. Där hittar man ersättning för den ruta som till slut gick sönder.

Mer om kittet som håller allt på plats finns i artikeln när fönsterkittet släpper, och mer om hur fönstren har förändrats i Stockholms fönster genom tiderna.